Maskinen på Winged Foot: Hur DeChambeau knäckte U.S. Open 2020
· Major Golf Hub
När Bryson DeChambeau krossade Winged Foot 2020 med ren brutalitet och vetenskap, tvingade han USGA att skriva om reglerna för U.S. Open.
När Bryson DeChambeau steg upp på den första teeboxen på Winged Foot Golf Club den 17 september 2020 fanns det en etablerad sanning inom golfvärlden: du kan inte bomba sönder en U.S. Open-bana. USGA:s kronjuvel är känd för sina stenhårda fairways, tjocka ruffar och ondskefulla greener. DeChambeau, med sina nyligen adderade 20 kilon av muskelmassa och en driver med 5,5 graders loft, brydde sig inte om konventionell visdom. Han hade en kalkyl som visade att vinkeln från ruffen på ett 350-yards utslag var statistiskt mer fördelaktig än ett 280-yards utslag från fairway. Resultatet blev en ren slakt av en av USA:s mest fruktade banor, spelad på 7 477 yards (par 70).
Vetenskapen bakom våldet och strategin
DeChambeau hade spenderat de föregående månaderna med att transformera sin kropp till en ren kraftmaskin. Med sina klubbor av samma längd (alla järn mätte 37,5 tum, motsvarande en standard järnsjua) och överdimensionerade grepp, siktade han på att svinga bollen med hastigheter över 190 mph. Winged Foots West Course, designad av A.W. Tillinghast 1923, var tänkt att straffa precisionens avvikelser. Historiskt sett, som vid "The Massacre at Winged Foot" 1974 där Hale Irwin vann på +7, har receptet varit överlevnad.
Men DeChambeau angrep banan med en besatthet av bollhastighet. På det 451 yards långa första hålet under finalrundan hamnade han i ruffen. Istället för att chippa ut, vilket traditionen kräver, använde han ren råstyrka för att gräva ut bollen med en wedge, och tvingade fram spinn från ett gräs som normalt eliminerar all kontroll. Det var en ny typ av golf, en kalkylerad risk där han accepterade ruffen så länge bollen var tillräckligt nära green.
Ett absurt år och en förskjuten kalender
Året 2020 var ingen normal säsong i sportvärlden. Pandemin tvingade fram en total ommöblering av den globala kalendern, vilket skapade en absurd sportmånad där majorturneringar trängdes. I slutet av sommaren meddelade USTA officiellt att tennisturneringen U.S. Open i New York skulle spelas mellan den 31 augusti och 13 september, en djupt unik händelse som krävde en massiv logistisk omställning. Bara fyra dagar efter att tennisfinalerna hade avgjorts på Flushing Meadows, drog golfens motsvarighet i gång i Mamaroneck, strax norr om staden. Detta skapade ett extremt lokalt fokus på New York under september månad, där tystnaden från de tomma läktarna ekade över både asfalten i Queens och gräset i Westchester County. Utan åskådare som kunde hjälpa till att hitta snett slagna bollar var spelarna ensamma med sina egna hjärnspöken i den djupa ruffen.
DeChambeau utnyttjade detta vakuum. Utan trycket från 40 000 skrikande New York-bor kunde han fokusera totalt på sin andning, sina anteckningsböcker och sin extremt analytiska process inför varje slag.
Föregångarna och den mentala pressen
Att vinna en U.S. Open kräver en sällsynt form av mental stryktålighet, oavsett sport. Låt oss titta tillbaka på 1977, ett annat klassiskt år för U.S. Open-turneringarna. Inom golfen överlevde Hubert Green dödshot för att vinna på Southern Hills. Samma år visade tennisspelaren Guillermo Vilas en snarlik dominans när han kröntes till mästare i tennissystern av turneringen, ett mästerskap som vi ofta påminns om när arrangörerna uppmärksammar argentinarens historiska prestationer och födelsedagar via sina officiella kanaler.
Både Green och Vilas representerade en era där uthållighet belönades högst av allt. DeChambeaus vinst 43 år senare handlade om något annat: att förändra spelets själva fundament.
Att försvara en titel är en sällsynthet
I modern tid har svårigheten att försvara en majortitel vuxit. Inom tennisens U.S. Open ser vi hur Aryna Sabalenka nyligen etablerat sig som en dubbel vinnare med back-to-back-titlar, vilket gör att hon nu toppar listorna över direktkvalificerade spelare bredvid mästarinnor som Coco Gauff och Iga Swiatek. Inom golfens U.S. Open är en sådan dominans ännu mer sällsynt; Brooks Koepka är den enda under de senaste decennierna som lyckats vinna i följd (2017 och 2018). När DeChambeau klev in i säsongen 2021 för att försöka repetera sin bedrift vid Torrey Pines, insåg han snabbt hur unik hans vecka på Winged Foot hade varit. Marginalerna för hans kraftbaserade spel visade sig vara extremt små.
Siffrorna som definierade Winged Foot
När krutröken lade sig över Winged Foot söndagen den 20 september fanns det bara en spelare under par. Det var inte bara en vinst; det var en statistisk anomali. DeChambeau träffade endast 23 fairways på hela veckan, det lägsta antalet för en U.S. Open-vinnare sedan mästerskapet började föra detaljerad statistik.
Här är slutresultatet för de fem främsta spelarna 2020, vilket tydligt demonstrerar gapet mellan mästaren och resten av fältet:
- 1. Bryson DeChambeau: 274 slag (-6). Finalrond på 67 slag (-3).
- 2. Matthew Wolff: 280 slag (E). Ledde inför sista rundan men sköt 75 (+5) på söndagen.
- 3. Louis Oosthuizen: 282 slag (+2). En mästare i överlevnadsgolf, men räckte inte till.
- 4. Harris English: 283 slag (+3). Konsistent spel, sköt 73 (+3) under finaldagen.
- 5. Xander Schauffele: 284 slag (+4). Sköt hela 74 (+4) sista dagen i de brutala förhållandena.
Söndagens finalrond blev en direkt duell mellan DeChambeau och den unga Matthew Wolff. Wolff, som spelade sin första U.S. Open, började dagen med en ledning på två slag. Men medan Wolffs unika sving började darra under pressen på Winged Foots beryktade inledande hål, lade DeChambeau i en högre växel. Hans eagle på det nionde hålet, ett 565-yards par 5, krossade allt motstånd och sände en signal till USGA att deras banuppsättning hade blivit föråldrad.
Arvet efter 2020 och USGA:s mardröm
DeChambeaus vinst var USGA:s värsta mardröm förkroppsligad. I årtionden hade organisationen förlitat sig på smala fairways och oändligt djup ruff för att skydda banans par. Winged Foot var arketypen för denna filosofi. Genom att bevisa att man med tillräckligt hög svinghastighet kan ignorera ruffen helt (eftersom wedgen från 120 yards i ruff är mer precis än en järnfyra från 210 yards på fairway), tvingade DeChambeau fram en arkitektonisk och strategisk kris inom golfen.
Sedan det årets upplaga har vi sett USGA experimentera mer med finklippta avrinningsytor (run-off areas) och tuffare greenområden istället för enbart tjock ruff, senast tydligt demonstrerat vid Pinehurst No. 2 under 2024. Om bollen rullar iväg 40 yards från green ner i en sänka, spelar det ingen roll hur stark du är; du måste ha touch för att rädda par.
Bryson DeChambeau på Winged Foot kommer alltid att stå som en av de mest dominerande, polariserande och fascinerande prestationerna i U.S. Opens 129-åriga historia. Han kom inte dit för att spela banan. Han kom dit för att bryta ner dess fysikaliska lagar.
Key takeaways
- Bryson DeChambeau vann U.S. Open 2020 på Winged Foot med en totalscore på -6 (274 slag), sex slag före Matthew Wolff, som enda spelare under par.
- Segern byggde på en extrem och okonventionell strategi där extrem svinghastighet prioriterades framför fairwayträffar.
- Spelat under en historiskt unik kalender på grund av pandemin, ägde mästerskapet rum i september, strax efter tennisens motsvarighet i New York.
- Prestationen tvingade USGA att omvärdera hur de sätter upp U.S. Open-banor, med ett skifte bort från enbart tjock ruff mot mer komplexa greenområden.