Mer än sterlingsilver: Historien om Wanamaker-pokalen och proffsens revolution

2026-07-25 · Major Golf Hub

Wanamaker-pokalen är inte bara golfens största prispokal, den är symbolen för övergången från underbetalt klubbproffs till modern majorvinnare. Läs om dess historia här.

Tjugosju skålpund sterlingsilver. Drygt sjuttio centimeter på höjden och tjugosju tum bred över handtagen. Wanamaker-pokalen är inte ett subtilt pris. Den kräver en axelbredd och en underarmsstyrka som nästan överbygger prestationen att faktiskt vinna den. Men dess bisarra volym och tyngd är helt logisk när man granskar prisets ursprung. Det här är inte aristokratins finkänsliga The Claret Jug, framtagen för välbärgade brittiska gentlemän. Det här är en fysisk maktdemonstration, en massiv silverpjäs beställd av en amerikansk kapitalist för att legitimera idrottens arbetarklass. The Wanamaker Trophy är det obestridliga beviset på och startskottet för den professionella golfspelarens omvandling från att vara en illa betald klubbmakare – ofta portad från klubbhusen – till att bli en kommersiell superstjärna som dominerar en av herrarnas fyra stora majorturneringar.

Varuhusarvingen som såg framtiden

Rodman Wanamaker var varken golfproffs eller etablerad banarkitekt. Han var arvtagare till ett enormt och lönsamt varuhusimperium och en slug affärsman med en sällsynt detaljförståelse för det kommersiella värdet av organiserad idrott. Han var i allra högsta grad involverad i det amerikanska samhällets inflytelserikaste kretsar; 1916 tjänstgjorde Wanamaker som presidentvalselektor för Pennsylvania, och 1918 utnämndes han bland annat till Special Deputy Police Commissioner i New York City under Richard Enright. Men hans avtryck i den globala idrottshistorien visade sig bli ännu djupare och mer tidsbeständigt än hans politiska engagemang.

Wanamakers idrottsliga bakgrund bestod bland annat av att han på elitnivå tillhörde 1885 års meste upplaga av Princeton Tigers, det collegelag i amerikansk fotboll som säkrade det nationella mästerskapet det året genom en nu smått legendarisk sparkretur i slutminuterna mot Yale Bulldogs. Långt senare grundade Wanamaker de ikoniska friidrottstävlingarna Millrose Games i New York, introducerade the Wanamaker Mile, och instiftade enligt de flesta historieböcker traditionen med att spela _The Star-Spangled Banner_ framför publik vid amerikanska idrottsevenemang.

I början av 1916 observerade Wanamaker dock en tydlig maktobalans i golfvärlden. Herrarnas amatörer åtnjöt stor prestige och skyddades av ett eget förbund, men de yrkesverksamma tränarna och spelarna (proffsen) saknade en samlande strategisk kraft och en tävlingsscen som på riktigt kunde mäta sig med US Open. Vid ett möte samma år föreslog han bildandet av Professional Golfers' Association of America (PGA). För att säkerställa organisationens relevans framhöll han behovet av ett formellt, årligt professionellt stormästerskap. Wanamaker lade personligen genast upp ett kapital på 2 500 dollar att agera prispott, samt beställde det massiva silverpris, utsmyckat och graverat, som skulle tjäna som evighetsvandringspris var gång tävlingen avgjordes. Sju månader senare var fundamentet för det ikoniska PGA Championship därmed lagt.

Siwanoy 1916: Den professionella revolutionen

Det allra första officiella slaget i mästerskapets historia slogs en krispig dag i oktober 1916, på gräset vid Siwanoy Country Club i Bronxville strax norr om New York City. Spelaren som stegade upp på den första teeboxen, tryckte ner sin peg, och klöv den historiska atmosfären med sin driver var Thomas Kerrigan. Det var ironiskt och högst passande nog Kerrigan som arbetade som lokal head pro på just Siwanoy Country Club, vilket speglade hela tävlingens kärnidé om att uppvärdera arbetsmyrorna i skuggan av amatörsporten. Modern stroke play betraktades på den tiden fortfarande som något av en nyhet, mätt mot det uråldriga idealet. Formatet var därför skoningslöst rakt matchspel. Från 1916 fram till slutet av 1950-talet tvingades spelarna utstå brutala drabbningar match mot match, oftast över 36 slitiga hål i de täta finalomgångarna. Att skära igenom ett helt spelschema krävde en rå fysisk styrka och en stridsmoral som effektivt skilde agnarna från vetet i den blåsiga höstluften.

Den brittiskfödde Jim Barnes, allmänt känd som "Long Jim", stod till slut ensam kvar som den första segraren i historien. Hans historiska förstaplats markerade ett omedelbart paradigmskifte: utövarna stred inte bara mot banarkitekturen, de malde ner motståndaren öga mot öga i flera dagar sträck. Det var en överlevnadsövning som mejslade fram den karga mentaliteten som låg i framkant under decennierna som följde. Varje golfår därefter har 156 av världens absolut mest begåvade spelare flygs in för att sluta upp och ansluta sig till en exklusiv skara som gett sina namn åt metallen. Wanamakers prispottal var för sin tid högt tilltaget, men det sportsliga och varumärkesmässiga utfallet över ett sekel senare saknar ekonomisk jämförelse.

Ett försvunnet mästerverk och Hagens lögn

Att hantera och transportera en så skrymmande och massiv silverpjäs i de ryckiga årtiondena mellan världskrigen medförde logistiska utelämningar, något som snabbt etsats fast i märkets kärnberättelse. Mellan spelåren 1925 och 1927 tvingades PGA-ledningens funktionärer panikartat dela ut diverse tillfälliga utfyllnadspriser under prisceremonierna, eftersom årtiondets tveklöse dominant, Walter Hagen, helt sonika hade tappat bort The Wanamaker Trophy.

Hagen, vars matchspelsfacit är unikt med fyra raka segrar i PGA Championship (1924–1927), hävdade kyligt gentemot oroliga funktionärer att han inte hade någon form av aning om var trofén fanns. Först tre år senare framträdde plötsligt det saknade silvret, helt oväntat paketerat inuti en sluten trälåda undangömd i källarna hos L.A. Young Golf Company borta i Detroit. Hagens bedrägligt nonchalanta relation till artefakten och sin lögn fångar på sitt sätt 1920-talets professionella klimat och hierarki; prestationen och själva lönechecken var ständigt primär, medan det fysiska prisets sentimentala och symboliska status uppenbarligen fortfarande befann sig i en formativ fas hos idrottens allra främsta spelare. År 1958 valde PGA of America till slut att kasta matchspelet överbord till förmån för ett mycket mer tids- och TV-vänligt format med slagspel över 72 hål (slagspel kallas ofta stroke play borta i USA). Bytet var ett kommersiellt genidrag som förändrade majorn helt och hållet, men ställde tyvärr de traditionella matchspelsexperterna i det gamla gardet inför stängda dörrar.

När silvret brände the Golden Bear

Om Wanamaker-pokalens allra första omloppsbana handlade om att mejsla fram ett solitt fackligt och professionellt regelverk, har dess mer samtida årtionden oftare tjänat som canvas för några av extremidrottens mest ikoniska fysiska påfrestningar. Golf spelas mot naturen lika mycket som mot scorekortet, och få veckor är mer ingraverade i det kollektiva minnet än 1963 års skenande PGA Championship-upplaga ute på Dallas Athletic Club. Nittonhundrasextiotre blev första året man valde att förlägga spelet till Dallas-Fort Worth-bubblan, och termometern pendlade på temperaturer som i ärlighetens namn tangera ett farligt klimat att spela en professionell majorturnering i.

Jack Nicklaus – the Golden Bear – ansedd av flest inom skrån som the Greatest of All Time, stred genom fyradagars-hettan där varmluften var kvävande och greenytorna brända. Nicklaus höll sig uppe på benen. När den avgörande putten föll på det sjuttioandra hålet uppstod genast mytbildningen kring Wanamaker-pokalen igen. Under segerceremonins sedvanliga fotografering böjde sig Nicklaus ner med raka armar för att lyfta tjugosju skålpund sterlingsilver. Men metallen, i synnerhet handtagen, hade absorberat så brutal mängd soltimmar och blivit extremt hetladdad av eftermiddagshettan att det kraftiga silvret omedelbart höll på att bränna sönder vinnarens händer till brännsår. Värmechocken krävde snabba insatser av ledande funktionärer innan the Golden Bear riskfritt kunde hålla det historiska avtrycket i luften.

För att ge konkreta bevis på vad som i slutändan krävs uteleds för att rymmas på inskriptionerna kring Wanamakers plätering, lönar det sig att skärskåda kalibern i modern och historisk kontext:

Jack Nicklaus (1963, Dallas Athletic Club): Vann i farligt brutal dallasvärme på tröskeln till 279 slag (–5). Han vann sammanlagt totalt extremt höga fem PGA Championship-titlar fram till 1980.
Gene Sarazen (1933, Blue Mound Golf & Country Club): Han blev den historiska nionde individen någonsin att erövra silvret när han dominerade Willie Goggin i en matchfinal avbruten vid resultatet 5 & 4, vilket också gav honom privilegiet att porträtteras med The Wanamaker.
Rory McIlroy (2012, Kiawah Island Ocean Course): Han lade en fullständigt förlamande kross på de övriga i The Ocean Courses stötiga passadvindar på den förkrossande mästerskapsbanan på över 7 600 yards. Krossade rekordmarginalen med totalen 275 slag (–13), med obehagliga åtta slag ner till David Lynn.
Brooks Koepka (2019, Bethpage Black): Demonstrerade varför Wanamaker-pokalen dras till tungviktare längs brutala banans dimensionering av par 70, utsträckt ståtliga 7 459 yards på Bethpage State Park. Slutscore: 272 (–8).

Mer än bara en historiskt formad souvenir

Den som lyckats hamna nära inpå the Wanamaker Trophy slås snabbt av en extrem gravyrslöjd i godstjocklek och finmekanik. Dess sidor täcks successivt, var och en av de tillkommande vinnarna fogar snävt in sig intill varandra på randen. Idag handlar spelet ute på banan lika mycket om avståndsbedömningseffektivitet med avancerade järn och bollfysik, precis som i the Millrose Games handlar det om elitens prestation ner på sekunden, snittlängden rör sig fort.

Dock är fundamentet, själva syrehalten i turneringen, absolut orubbad sen Thomas Kerrigan laddade svingen i Bronxville 1916. Trofén Rodman Wanamaker introducerade speglar utövarens egen existensberättigande. Det handlar om fackets uppåtstigande. Från den bespottade, osynlige golfinstruktören från arbetarklassen mot 2020-talets högst rankade finansiella elitidrottare. En kyla som rymmer tyngd. Oavsett vem, eller vilket obarmhärtigt banarrangemang eller varmluftströskel spelarna råkar strida mot varje maj, jagar alla fortfarande spåren av Wanamakers idé på 2 500 dollar. Utbytet är idag historiskt värderat hundrafalt gånger tyngre än vikten hos tjugosju skålpund polerat stål och silverrör.

Key takeaways

Proffsens startskott: Wanamaker Trophy och PGA-mästerskapen instiftades ursprungligen 1916 av varuhusmagnaten och policydeputien Rodman Wanamaker, i syfte att höja den sociala och professionella statusen för underbetalda golfproffs gentemot privilegierade amatörer.
Starten i Bronxville: Turneringen debuterade med matchspel på den då exklusiva Siwanoy Country Club i New York, där lokalprofilen Thomas Kerrigan tidsenligt nog anförtrodde det allra första utslaget, och där "Long Jim" Barnes korades till historiens första vinnare.
Ett outhärdligt test: Turneringen i Dallas Athletic Club sommaren 1963 påminde markant om sportens obarmhärtiga förhållanden, där den exceptionella sommarsolen värmde the Wanamaker Trophy till en så hög smärtgräns att den hetta metallen praktiskt taget brände segraren Jack Nicklaus händer vid trofélyftet.
Formatalternering definierade eliten: Major-turneringen höll fast vid matchspel under fem decennier innan man tvingades bita i det sura äpplet och konverterade formatet 1958 till slagspel för att tillmötesgå TV-tidsåldern, vilket formade hur PGA Champions klev upp mot 72-håls standarden.

SV · EN